En Kottes tankar

På hösten blir det soppor och grytor i mängder.

Idag blir det en fisksoppa med saffran, till det aioli och nygräddat bröd med ost.

Skickade precis en lista till M, håller tummarna att han får med sig allt från affären, men enligt honom är det helt omöjligt att komma ihåg saffran vid kassan.

Till detta ett gott vitt vin.

Matmonstret är väckt, dags att åka från jobbet.

Nu har jag ringt.
Första steget är taget.

Jga hoppas att jag har fel, hoppas av hela mitt hjärta.

Igår efter jobbet så tog vi en promenad i Hagaparken, M börjar bli förkyld och jag anser att bästa boten är frisk luft och lite TLC.

I skymmningen gick vi hemifrån M.

När vi går in i parken och låter trädens kronor omfamna oss så förbyts storstadens ljud mot naturens andningar.
Det prasslar när vinden dansar förbi och leker med löven som fallit till marken.

Vi ser ut över det spegelblanka vattnet, träden som brinner av höstfärger där på andra sidan speglar sig i vattnet, det finns fortfarande båtar kvar vid bryggorna och ett par svanar seglar förbi.

De runda lamporna gömmer sig bland trädens löv och sprider ljus över parken.

Det är fler än vi här, de som tränar inför maraton, de som cyklar hemåt, hunden som får sin kvällspromenad, alla ser vi parken på vårat alldeles egna sätt.

Vi går förbi Torsen Flink som står med sitt kameracrew, de har lyst upp Ekopalatset på andra sidan vattnet. Undrar vad det är för film han jobbar på nu. Vacker scen blev det säkerligen.

När vi så vänder hemåt är det mörkt, vi är varma, kalla, upprymda och lugna allt på samma gång.

Det är kärlek,
kärlek till naturen, kärlek till M,
kärlek till Stockholm.

Det gick bra på synkontrollen.

Söta sjuksyster som är runt 50 och gärna skulle få bli en extramoster (hade jag en större jackficka så skulle jag stoppa i henne där och ta med henne hem) hälsar glatt på mig när jag kommer och undrar om jag fortfarande ser som en hök.

Efter fem minuters undersökning så konstaterar hon leende att visst gör jag det.

Me like! Hök ögon vill jag gärna ha i många år framöver!


Det är våga vägra jacka idag, stor skön stickad tröja och gosig stickad halsduk gör att det känns sådär friskt kallt på vägen till jobbet.

Måndag morgon, tycker inte alls att det är så illa som många verkar tycka.
Sitter här och äter frukost, utanför har solen börjat titta fram och himlen är ljust blå, träden skiftar fint i höstens färger.
Det är vackert och jag har hela veckan framför mig.

Kanske gillar jag måndag morgon då jag vet att jag alltid har mycket roligt för mig under veckan, inte alls koncentrerat till helgen.
Vi åker ut med båten mitt i veckan, vi upptäcker nya restauranger, vi promenerar runt stan och hittar för oss nya fik och affärer.
Jag har dans ikväll, om mitt knä inte protesterar för mycket.
Jag ska klämma och känna på en ny kamera då min inte håller måttet längre.

Det är mycket roligt som händer under vecken, så jag gillar måndag morgon.


Nu ska jag strax åka på återbesök till Nya Ögon.
Jag laseropererade bort min närsynhet i februari, bland det bästa jag gjort!


Hoppas ni få som har hittat hit får en bra måndag.
Uppmanar er att ta en promenad på lunchen, sparka runt lite höstlöv  och lukta på den underbara hösten.

Spenderade några timmar framför teven, närmare bestämt IDOL.

Återigen så får jag gåshud när Anna Bergendahl ställer sig upp framför dommarna och sjunger Have a Heart.
Den tjejen sjunger så tårar samlas i ögonvrån, underbar röst som tränger in och berör.

Jag hoppas att hon inte vinner IDOL utan får göra ett alldeles eget album, med liknande låtar som Have a Heart.

Samma sak om Lars Eriksson, tycker inte att han heller ska vinna, för speciell röst för det, han behöver eget matrial.


Hoppas att den lille lille söta Johan Palm går långt, tänk vilken häftig upplevelse för en knappt 16årig liten grabb.

Igår var vi på Jason Mraz, jag och tjejorna.
Han var grym på att sjunga, men tråkigt nog var det på Arenan, Fryshuset. Skulle hellre sett honom på Cirkus eller en liten klubb.

Sen bar det av till Eken, babblade på uteserveringen till halv ett och sen dansade vi till sent.
Roligt roligt, men idag ont i fötterna.

Igår åkte vi ut med båten till jungfrusund för att äta middag.
Varmt var det, 19 grader när vi åkte ut.

När vi åkte hem så hade solen gått ner, endast en liten strimma rosa syntes i horisonten.
Det är en speciell känsla att åka båt i mörkret, mysigt, mystiskt.
Husen med fönster som lyser varma, speglar ner ljus i vattnet.

Det är nästan helt vindstilla och vi är nästintill ensamma ute på vattnet.
Så rundar vi en ö och där uppenbarar sig Stockholm, det är överväldigande vackert.
Ljusen, staden, broarna, vattnet, den stjärnklara himlen ovan... storslaget och själasmörjande.

Vi ser på varandra, står nära nära.
Rörande vackert, underbart att få sådana stunder, få dela sådana stunder med sin älskade. 

Suck!
Så var vi då på matchen igår, DIF började bra och petade in ett mål tidigt, AIK var sömniga första halvleken.
Andra halvlek var det bättre spel på båda, AIK hade tydligen vaknat men fick inte in något, inte förens i 91:a minuten.

Hur svårt kan det vara???
Det är 4 minuter kvar, övertid, då släpper DIF in ett mål, suck.
Men M blev ju glad och stod och hoppade upp å ner, han hade sett lite surmulen ut fram tills dess...

Min vän A var där och måttligt nyfiken då hon inte träffat M än, så hon lämnade klacken och letade sig fram till oss, hälsade, studerade M och bestämde sig för att hon gillade honom trots avsaknaden av god smak då han håller på AIK :)

Sen bar det hem till M för attacksömn, vi har sovit lite lite senaste nätterna.

Just ja, åt pyttipanna för första gången på säkert 10 år, jag hade glömt att meddela att jag inte äter kött, så då är det bara till att äta snällt, rödbetorna var ju goda. Sköljdes ner med gott rött vin.

Idag blir det båtande, kanske sista gången innan vi tar upp henne, det är ju underbart höstväder.

Tillägg till föregående inlägg,

Älskar fortfarande den här filmen!
Det var nog den som fick mig att börja dansa, men tyvärr så väte jag upp i en liiiten stad och där fanns det inte mycket att välja på eller att vidareutvecklas.
Flyttade senare upp till Stockholm, började på ett par kurser, men jobbade samtidigt på krogen och hittade en massa annat kul att göra. Men dansade hela tiden, men på stans dansgolv istället för på Danscenter...
Men har på senare år börjat dansa mer och mer nu även på kurser :)

Mitt favoritband när jag växte upp måste nog vara Roxette.
Pretty Woman och Dirty Dancing favoritfilmerna.

Än idag ser jag Roxettes storhet och slungas direkt tillbaka i tiden.
Tillbaka till kärlekar som då kändes världsomvälvande och en del brustna hjärtan, det fanns en Roxettelåt till alla stunder :)



En av favoriterna!

Sitter här med tårar i ögonen.
Jag hittade till den här bloggen där Peter Carlsson har startat en insamling till Barncancerfonden till minne av Madde, en ung tjej han inte kände men som har gett många en tankeställre om vad livet faktiskt går ut på.

Här hittar ni Peters blogg
Maddes blogg
Maddes mamma Annes blogg

Alla vi som varit i närkontakt med cancer, som haft nära och kära som drabbats av cancer vet hur det känns.
Vi kan hoppas att det snart finns ett botemedel, att forskningen går framåt, vi känner hopp.

Jag gillar vitt... och jag gillar min pensel.

Var inne hos Vita villa vila och blev inspirerad att ta tag i det som stått och väntat.

Råkar jag få fatt i en möbel på loppis eller auktion så ser jag hur den skulle kunna se ut med lite färg även om omgivningen är lite skeptisk till en början.

Jag skulle i helgen måla om benen på mitt nytillsågade soffbord, men det blev 3 möbler till som nu lyser vita och fina.
Näst på tur är matbordet som ska målas i många olika färger i omgångar för att sedan få ett par lager vitt och sen ska det slipas fram underliggande färg så det blir "slitet" och snyggt.

Sa till M att när/om vi köper ett hus så blir det målar- och snickarverkstad i källaren, han log, tyckte att det var en utmärkt idé och såg redan ett behov av en pelarborr... och en stor träarbetsbänk :)


Pelarborr från industritorget.se

Blev precis påmind om hur jag skulle vilja göra med mitt hår, men inte kommer våga, inte nu när jag lämnat livet som bartender och dj.
Men en liten idé finns kvar, jag vill göra något liknande det här...

ska ju till frisören idag...
Mina kollegor skulle ramla ur stolen om jag kom så imorgon, haha.

Nu börjar det...

Höstromantiken.

Jag gillar hösten, mer och mer för varje år, vi har blivit goda vänner.
Många runt omkring mig blir lite deppade på hösten för att det innebär ett slut på sommaren.
Sommaren är underbar, men allt har sin tid. Hösten är underbar den med.

Plockade igår fram en låda från klädkammaren, en av många som ruvar på en skatt av romantik...
Stickade tröjor!!

M kallar mig stickadtröja-romantiker, lite trött, han ser inte hösten på samma sätt som jag utan tillhör den lite deppande sommarsaknande skaran.

Höst är stickade tröjor, mormorsstickade raggsockor, goda teer, mustiga soppor och grytor.
Hösten är vackra röda och gula löv på träden, långa promenader i Nacka naturreservat eller Hagaparken med picknick och varm Lumumba.
Brunch på Rival.
Filmtittar dagar med vänner när regnet öser ner.

Höstromantiker - ja det är jag.

Under vissa perioder i mitt liv har jag rymt.
Rymt undan verkligheten när det har varit mycket här hemma.

Det har lagt sig med åren dels för att med åldern kommer osynliga kedjor.
Kedjor såsom diverse relationer, jobb och ansvarstaganden, bostäder och lån.

Men jag har även åkt då min nyfikenhet har lockat mig till nya platser.

Just nu är jag rymningsbenägen...

Det här året har haft med sig stora händelser, jag har tacklat dem alla och tagit mig igenom, det är det jag gör - kämpar, omvärderar, löser och hamnat på fötterna.

Den här sommaren har varit underbar och jobbig på en och samma gång, men jag skulle göra om allt igen om valet fanns.

Men så är det min rastlösa själ som tycker att nu är det dags att försvinna för en stund, bryta upp med allt, lägga på is, rymma för att få byta miljö och kontakter att få andas ifred.
Funderar på att sälja lägenheten jag köpte för ett par månader sedan och troligen gå med en liten förlust, men det är det värt för att kunna klippa den kedjan.

Men så är det då kärleken, den som får mig att inte bryta upp helt och lämna allt, även om det är den som till viss del ger mig dessa känslor. Kärleken där vi hittat varandra och vill fortsätta in i oändlighet tillsammans, men som fortfarande har hinder på vägen.

Jag får därför kompromissa och rymma en liten stund, försvinna i några dagar för att andas djupt, tänka tankar jag inte hinner med här hemma, för att sen komma tillbaka med påfylld kraft.

Men sälja lägenheten kommer jag nog att göra snart ändå, underbar lägenhet, men kedjande lån.

I lördags så fiskade vi upp koifiskar ur dammen på landet, semestern är slut, de är nu hänvisade till akvariet.



Vi tömde dammen då mamma sett ett yngel i sommar och gärna ville få upp den om den fanns kvar.
Efter många timmar, i skenet av en bygglampa fiskade vi så upp inte mindre än 25! koiyngel...

Det hade som min kära mamma sa "porrats ordentligt i dammen den sommaren".

Mamma överlycklig över sina nya små fiskar.
Pappa är inte lika glad, ska hon behålla alla så blir det till att bygga ut dammen, ordentligt.

Alltid trevligt att vara på landet med dem, men nattfiske är tydligen inget för den som vill vara frisk.
Vaknade igår med en ordentlig förkylningskänsla i hela kroppen, allt gjorde ont.
Gick ändå till jobbet idag då jag kände mig lite bättre... men känner mig nu undefär så här varm och trött...


Foto: www.swedasia.com

Det finns olika avstånd här i världen.

Jag har mina fadderbarn långt borta i främmande länder, vi skriver brev till varandra och berättar om våra liv.

Mina föräldrar finns nära och långt borta. De bor en timme bort i en annan stad, det är nära, men tillräckligt långt borta för att mina besök skulle kunna kallas sporadiskt glesa.
De är underbara föräldrar, finns där alltid för mig och mina syskon, är det något vi behöver så hjälper de, de är nära.
Men det har alltid funnits ett avstånd mellan mig och dem, kan kanske bero på att jag är äldst i syskonskaran och därmed fått ta mer ansvar och kämpat för det jag ville ha och göra.

Vi pratar inte med varandra, vi pratar till varandra.

Mitt liv är som ett isberg för dem, vi hörs och de ser min topp där allt är ok eller ibland inte så ok. De har försökt ta sig under ytan någrra gånger, men jag känner mig obekväm.

De var bland de sista att få veta att jag och min man skulle skilja oss, jag sökte ingen tröst där eller försökte ens förklara varför jag lämnade honom, utan sa bara att så här är det nu.

De vet heller inget om att jag har träffat mannen i mitt liv, M, han jag vill leva med, han jag ska odla blommor och potatis med på torpet när vi är 73.
Det är inte så att jag inte vill att de ska veta, utan för att jag och M började våran resa med förhållanden som inte var de bästa. Det är inget jag känner för att disskutera med dem.
Jag känner nästa så att de inte har något med mitt liv att göra på det sättet och blir lite irriterad när de blir för närgågna.

Det gör mig sorgsen, jag skulle vilja att vårat förhållande var bättre, att jag vill släppa in dem, och jag känner hur jag gör dem ledsna över mitt avståndstagande. Vet inte hur jag ska lösa den delen.

Mina vänner har jag olika avstånd till, en del finns där ute och vi ses någongång per år, det blir inte mer och det är ok.
Andra står mig lite närmre, vet om vad som händer i mitt liv och jag vet hur de mår i sina, vi ses inte ofta men inte heller sällan, de står mig nära och vi vet att vi finns där för varann.

Sen så finns de där små guldkornen som är helt synkade med mig, speciellt Mi.
Mi är min familj, det är Mi jag ringer så fort något har hänt... eller inte hänt. Vi stöttar varandra i vått och torrt. Allt vi går igenom luftas med den andra, kan hända att vi överanalyserar ibland, men vi pratar igenom alla känslor som finns för dagen och det är så skönt att ha den relationen till en vän. Få förunnat.

Mi är alltid nära i mitt hjärta och mitt sinne, och sedan ett par månader så är vi även nära fysiskt, vi råkade bli grannar.


Sen så är det M, älskade M.

M - du finns nära nära, du fyller mitt hjärta och mina tankar hamnar allt som oftast hos dig. Vi båda insåg -Det är Dig Jag är ämnad att dela Mitt liv med. Det fanns inget som kunde hindra det trots hindren var stora och jobbiga. Vi är ännu inte helt förbi allt men på god väg. Livet tillsammans är målet. Jag älskar dig obeskrivligt och du känner detsamma för mig.
Det vi har hittat hos varandra är svårförklarat.
Det är som du sa, Jag har hittat hem!