En Kottes tankar

Det finns olika avstånd här i världen.

Jag har mina fadderbarn långt borta i främmande länder, vi skriver brev till varandra och berättar om våra liv.

Mina föräldrar finns nära och långt borta. De bor en timme bort i en annan stad, det är nära, men tillräckligt långt borta för att mina besök skulle kunna kallas sporadiskt glesa.
De är underbara föräldrar, finns där alltid för mig och mina syskon, är det något vi behöver så hjälper de, de är nära.
Men det har alltid funnits ett avstånd mellan mig och dem, kan kanske bero på att jag är äldst i syskonskaran och därmed fått ta mer ansvar och kämpat för det jag ville ha och göra.

Vi pratar inte med varandra, vi pratar till varandra.

Mitt liv är som ett isberg för dem, vi hörs och de ser min topp där allt är ok eller ibland inte så ok. De har försökt ta sig under ytan någrra gånger, men jag känner mig obekväm.

De var bland de sista att få veta att jag och min man skulle skilja oss, jag sökte ingen tröst där eller försökte ens förklara varför jag lämnade honom, utan sa bara att så här är det nu.

De vet heller inget om att jag har träffat mannen i mitt liv, M, han jag vill leva med, han jag ska odla blommor och potatis med på torpet när vi är 73.
Det är inte så att jag inte vill att de ska veta, utan för att jag och M började våran resa med förhållanden som inte var de bästa. Det är inget jag känner för att disskutera med dem.
Jag känner nästa så att de inte har något med mitt liv att göra på det sättet och blir lite irriterad när de blir för närgågna.

Det gör mig sorgsen, jag skulle vilja att vårat förhållande var bättre, att jag vill släppa in dem, och jag känner hur jag gör dem ledsna över mitt avståndstagande. Vet inte hur jag ska lösa den delen.

Mina vänner har jag olika avstånd till, en del finns där ute och vi ses någongång per år, det blir inte mer och det är ok.
Andra står mig lite närmre, vet om vad som händer i mitt liv och jag vet hur de mår i sina, vi ses inte ofta men inte heller sällan, de står mig nära och vi vet att vi finns där för varann.

Sen så finns de där små guldkornen som är helt synkade med mig, speciellt Mi.
Mi är min familj, det är Mi jag ringer så fort något har hänt... eller inte hänt. Vi stöttar varandra i vått och torrt. Allt vi går igenom luftas med den andra, kan hända att vi överanalyserar ibland, men vi pratar igenom alla känslor som finns för dagen och det är så skönt att ha den relationen till en vän. Få förunnat.

Mi är alltid nära i mitt hjärta och mitt sinne, och sedan ett par månader så är vi även nära fysiskt, vi råkade bli grannar.


Sen så är det M, älskade M.

M - du finns nära nära, du fyller mitt hjärta och mina tankar hamnar allt som oftast hos dig. Vi båda insåg -Det är Dig Jag är ämnad att dela Mitt liv med. Det fanns inget som kunde hindra det trots hindren var stora och jobbiga. Vi är ännu inte helt förbi allt men på god väg. Livet tillsammans är målet. Jag älskar dig obeskrivligt och du känner detsamma för mig.
Det vi har hittat hos varandra är svårförklarat.
Det är som du sa, Jag har hittat hem!