En Kottes tankar

Idag var jag på jobbet i hela 2 timmar.

Magen rusar, kniper och är otrevlig.

Försöker blida med vatten, banan, bloggande och soffmys.

Varje tisdag kommer det en naprapat till mitt jobb, hon brukar knäcka min nacke och rygg så skönt.
Men efter att en budbil tyckte det var trevligt att köra in i min bli för ett par veckor sedan så har jag fått knäckningsförbud av doktorn, då nacken inte är helt smärtfri.
Naprapaten har därför masserat min nacke och rygg, visst det är skönt, men hjälper bara lite.
Men så igår så hade hon plockat med sig en finurlig liten sak. Små lappar sattes på mina ömmande muskler, det började surra och det pirrade i musklerna. Hon ökade mer och mina muskler drogs ihop och levde sitt eget liv.
Konstig känsla att inte styra över sina egna muskler.
Efter fler ökningar så känndes det som att jag hade en hel liten tomtearmé som knådade musklerna allt de kunde.
Nästa vecka bär det av igen, ser redan fram emot det.

Måste även inflika att vi var på gymet för första gången i år (ok, för första gången på ett halvår....)
Vi prövade på det som ligger ett kvarter hemifrån, och imorgon ska vi prova det som ligger 10 min promenad bort.
Det som ligger nära är helt ok, och får ett stort plus för närheten.
Gymet som ligger lite längre bort har den goda smaken att ha en liten bassäng och en bubbelpool, stort plus!

Känns skönt att ha lite träningsvärk smygande i kroppen igen.

För ungefär ett år sedan började jag ta in hur mycket mitt liv skulle förändras.
Efter en höst där känslor bygges upp, känslor som inte gick att stoppa. Det var aldrig vår mening, vi drogs till varann som två magneter. Det som började med vänskap övergick med stadiga små steg till en kärlek som känndes så självklar.
För snart ett år sedan försökte jag lämna oss, jag kunde inte, du tillät inte. Vi låg på golvet, höll om varann hårt. Du viskade i mitt öra "Jag vet inte hur det kan vara så, men jag älskar dig." Mina känslor var de samma. Du sa det så bra, "Jag har hittat hem.".
Ett par dagar senare pratade jag med min make, grät floder, och förklarade att allt var annorlunda. Jag älskade honom otroligt mycket. Men det jag nu var involverad i var något mer än så, en kärlek som var och är helt oförklarlig, så självklar, känslor som jag aldrig trodde var möjliga, inte fanns. Det var aldrig meningen att göra min make illa.
Våren var en berg-o-dalbana. Toppar högre än Mount Everest, dalar djupare än Dantes Inferno.
Sedan sommaren, du tog sats och gjorde det du behövde göra, du menade heller aldrig att göra illa. Vi var båda på andra sidan, något vi aldrig trott om oss själva. Men vi var lyckliga i varandras närhet.
Vi åkte till Smögen, den vackraste dagen den sommaren. Du köpte den fina båten, vi åt räkor och badade från salta klippor. Sommaren bestod av härliga dagar på båten. Mycket närhet en djupare och djupare kärlek. Mycket glädje men också mycket ångest. Stora kontraster. Kärlek som växte sig starkare för var dag. Saker som behöve få ett avslut. En höst där du var stark nog att ta tag i det sista, för att kunna fortsätta framåt.
Det var nu du och jag på riktigt, fler än några få utvalda fick äntligen träffa du som var han, och jag som var hon. Familjer som välkomnade, vänner som önskade oss lycka.
Vi gör varandra bättre, lyfter i varandras sällskap. Vi har hittat hem.
Jag älskar dig mer och mer för var dag, förundrad över hur de här känslorna kan nå ännu högre höjder, igen och igen.
Våra liv korsades, flätades samman, du och jag. Vi ser nyfiket frammåt, 1, 5, 20, 60 år. De hinder vi troligen stöter på under livets gång, är vi säkra på att ta oss igenom. Vi älskar, pratar, stakar ut vägen som är vår.
Jag väljer dig, varje dag.