Rymningsbenägen
Rymt undan verkligheten när det har varit mycket här hemma.
Det har lagt sig med åren dels för att med åldern kommer osynliga kedjor.
Kedjor såsom diverse relationer, jobb och ansvarstaganden, bostäder och lån.
Men jag har även åkt då min nyfikenhet har lockat mig till nya platser.
Just nu är jag rymningsbenägen...
Det här året har haft med sig stora händelser, jag har tacklat dem alla och tagit mig igenom, det är det jag gör - kämpar, omvärderar, löser och hamnat på fötterna.
Den här sommaren har varit underbar och jobbig på en och samma gång, men jag skulle göra om allt igen om valet fanns.
Men så är det min rastlösa själ som tycker att nu är det dags att försvinna för en stund, bryta upp med allt, lägga på is, rymma för att få byta miljö och kontakter att få andas ifred.
Funderar på att sälja lägenheten jag köpte för ett par månader sedan och troligen gå med en liten förlust, men det är det värt för att kunna klippa den kedjan.
Men så är det då kärleken, den som får mig att inte bryta upp helt och lämna allt, även om det är den som till viss del ger mig dessa känslor. Kärleken där vi hittat varandra och vill fortsätta in i oändlighet tillsammans, men som fortfarande har hinder på vägen.
Jag får därför kompromissa och rymma en liten stund, försvinna i några dagar för att andas djupt, tänka tankar jag inte hinner med här hemma, för att sen komma tillbaka med påfylld kraft.
Men sälja lägenheten kommer jag nog att göra snart ändå, underbar lägenhet, men kedjande lån.
Jag förstår precis hur du känner. Alla har vi dessa "kedjor" och jag känner mig också rymningsbenägen ibland. Konsten tror jag är att hitta andra sätt att "rymma" på. Det kanske funkar en tid i livet att verkligen rymma genom att bryta upp helt och hållet men när kedjorna blir för starka så får man rymma till det lilla. Hitta saker och människor som får en att må bra och ta sin tillflykt till dem. Jag tror inte att man någonsin kan leva utan kedjor men man väljer själv graden av hur mycket de ska få "komma åt en".
Sophia - jag har ett par guldkorn till vänner som finns där i både uppförs- och nerförsbackar, och behöver jag försvinna en liten stund så är det böckernas världar som fångar mig. Men det är svårt att "nöja" även när det går uppför, min själ verkar vara av det hopplöst rastlösa slaget :)
