En Kottes tankar

Verkar inte som att jag någonsin kommer komma ifrån de vuxna dagisbarnen, de har infiltrerat varja arbetsplats och är fint fördelade bland oss alla.

De som gnäller över minsta förändring.
Som roffar åt sig "sin" spade och sträcker ut tungan åt de andra.
Inte kan hantera förändringar.
Vill ha ha ha.

På krogen känndes det som att jag uppfostrade fullvuxna gäster som inte kunde bete sig, varken mot personal eller andra gäster. Märk väl, både på finkrog och sunkhak.

När jag sökte mig till studiernas värld fanns det liknande tendenser där.

Nu sitter jag på kontor och sköter bland annat drift, lokaler, personal och annat som innebär att jag sitter i den positionen igen, välkomen till dagis...

En del vill för allt i världen inte byta rum.
Småsintheten genomsyrar en del, jag får ofta höra, varför fick han? Jag vill också ha! :(
De klagar på mycket men ser sällan till sin nästa.
Kommer å säger att Han gjorde så, får han verkligen det...

Suck, visst jag låter lite bitter just nu...
Men hur blev det så här, fick de ingen uppfostran, lite vett och etikett, har de sett sig förbisedda hela sitt liv och tycker allt är orättvist?

Nu är de flesta tack och lov inte så här, men den inte allt för lilla skaran blir jag så oändligt trött på.

Lämna dagisbarnet hemma och kom hit som en vuxen.


Jag uppskattar människor som fortfarande "har barnet i sig", det här även jag.
Men det är ett glatt barn, som gillar att busa och göra kuller byttor i pulkabacken...

Läs även andra bloggares åsikter om Vuxna, Uppfostran,